Där det händer

Jag vill vara där. Jag är glad att inte vara där. Eurovision har kommit till Malmö. 

Jag älskar att det händer något i staden. Jag älskar att höra alla möjliga språk på tåget. Jag älskar att se folk med glitter på kinderna. Jag älskar att höra basgångarna från glad musik studsa mellan husväggarna. Folk söker med blicken över folkvimlet, vem är en del av bubblan? Ibland landar deras blick på mig, är hon också en del av detta? Är hon en av oss? 

När värdstaden för Eurovision skulle utropas följde jag livestreamen. När Malmö utropades var jag i extas. Eurovision i min stad, en möjlighet att helt uppslukas. Att vara där det händer. 

När biljetterna skulle släppas satt vi redo. Hoppet försvann efter fem timmar i kö, ett långsamt klättrande från plats 278 000, servrar som kraschade, sen var allt slutsålt. Allt var slut, inte ens ett futtigt kvällsrep lyckades jag få biljetter till. Jag tröstade mig med tanken på att Eurovision var i hela Malmö, inte bara i arenan. 

Sen började gnistan dö, steg för steg. Utrop om bojkott, banna Israel, artwashing. I ärlighetens namn orkade jag inte navigera min ståndpunkt i frågan. Jag tyckte det var hyckleri att skilja på krig och krig, förövare och förövare, och vad är egentligen skillnaden mellan ett land och ett statligt mediebolag? För gemene man – ingen skillnad alls. För EBU – en dålig ursäkt. 

Sen kom alla mediers artiklar om säkerhetshotet. Poliser som slussas in från hela Sverige, Norge, Danmark. Det började så småningom släppas fler biljetter till föreställningarna. Rabatterade, till och med. Jag hade alltså chansen igen. Jag som ser terrorhot i mitt vanliga liv dagligen, skulle jag kunna slappna av i kön utanför arenan? 

Min kollega vars svärson är polis har pratat om att det är i Folkets park det kommer “smälla”. Hon ser på mig med panik i blicken och säger: “lova mig att du inte går dit!”. Jag blir irriterad och svarar “så ska man inte tänka”. En artikel i SVT varnar för att det skadligaste säkerhetshotet är desinformation och skrämselpropaganda. Jag blir arg på medierna att de spär på rädslan. Att alla artiklar handlar om hur “varannan Malmöbo kommer undvika folksamlingar”, “intern polisrapport listar alla hot under evenemanget”, the list goes on. Rädslan tar fyr, och jag tror inte det är till gagn för någon. 

Men ändå kommer jag nog inte gå dit. Även om jag älskar Eurovision passionerat. 

Det värker inom mig av fomo när jag ser alla glittrande besökare förväntansfullt gå mot Eurovision Village, aka Folkets park. Jag vill göra dem sällskap, fråga dem om deras favoritbidrag och berätta allt om Malmös bästa ställen. Det värker inom mig när jag läser listan på artister som uppträder på scener runtom i Malmö under veckan. Jag vill ju vara där, se allt, uppleva allt. 

Det värker också när jag läser om det sinneslösa sättet EBU och SVT bemöter Israel-kritiken. De verkar ha bestämt sig för att låtsas som att de regnar, istället för att på ett konstruktivt och öppet sätt uppmärksamma en situation som präglar en stor del av diskursen kring deras event. Det förväntas bli protester i paritet med publikantalet i arenan. När så många röster höjs, hur kan man inte svara? 

Hela Eurovision förenades för Ukraina. Men det är tydligen skillnad på krig och krig. Ett krig förenar, ett annat är för “politiskt”. Ett folk är för “politiskt” att ens nämnas. Det andas censur. I en tid av så extrem polarisering, borde inte en öppen dialog främjas? Jag är inte emot idén att skilja på nöje och politik, vi kan väl ha två saker i huvudet samtidigt. Men hur kan vi bli “united by music” om vi inte kan prata om, eller ens adressera, den stora avgrund som skiljer oss? Förenas med munkavle då, eller? 

Det är obegripligt. Jag är glad att inte vara en del av det. Jomo, joy of missing out. 

Men jag känner ingen joy of missing out när jag kommer upp från tåget vid Triangeln och ser de glitterprydda, förväntansfulla Eurovisionfansen sätta kurs längs Friisgatan till tonerna av festivaldängor, och jag traskar mot min cykel, i riktning bort från vimlet. Bort från allt som händer. 

Jag vill vara där. Jag är glad att inte vara där?

Sandra

På valborg skrev jag att jag såg en gammal kursare gå förbi mig, men jag sa inte hej. Hon såg inte mig, och hon pratade i telefon, och jag ville inte störa. Men jag sörjde ändå att jag är en sån som inte säger hej. 

Å andra sidan är hon ju bara ett meddelande bort. Det skulle dock krävas en ursäkt att skriva, vilket jag fick. Hon dök upp i mitt Facebookflöde bara två dagar senare, eftersom hon sålde massa grejor på Marketplace. Bland annat några lådor som skulle vara perfekta i vår klädkammare. 

“Hej! Long time no see. Jag köper gärna dina lådor om de finns kvar” 

“Åh, gud vad roligt att höra från dig! Hur är allt med dig? Hade varit kul att ses! Lådorna är dina.” 

“Kul! Middag hos mig?” 

Så igår kom Sandra hem till mig på middag. Jag hade en aning förhöjd puls innan det ringde på dörren. Vi har inte setts på fem, sex år tror jag, men allt kändes självklart när vi väl kramats. Vi gick husesyn i lägenheten och hon provsatt soffan och berömde våra väggfärger. 

En gammal vän i en ny kuliss. 

Vi berättade om våra liv, vad som hänt sedan sist, det fanns en del att avhandla. Hon är inte aktiv på instagram, så jag visste ingenting. Jag bjöd på gazpacho och rödvin. S satt med, jag älskar att se honom med mina vänner, han ställer så bra och uppmärksamma frågor. 

Vi pratade om när det egentligen var vi senast sågs. Hon sa att vi borde läsa tillbaka i vår Messengerkonversation. Jag gömde ansiktet i händerna. “Åh gud det är säkert jättepinsamt”. “Ja,” sa hon. “Det är nog bara jobbigt att läsa.” 

Men efter hon gått så läste jag bakåt ändå. Det var inte jobbigt, det var snarare fint. Vi var mycket närmare än jag mindes. Jag skrev till henne när hon var på utbyte. “Vad är klockan hos dig?”. Vi bestämde träffar med stor entusiasm. När kan du ses??? Saknar dig! Hon svarade med utropstecken och gifs, flera på rad. Jag skrev: Sandra du är bra du. Hon skrev: Bra att vi har varandra. 

Jag hade väldigt låg självkänsla på den tiden. Jag bar på en inneboende övertygelse att alla egentligen hatade mig. Men det var tydligt i våra meddelanden att hon gillade mig, att vi gillade varandra. 

Det var tydligt även när hon satt i mitt kök en söndagskväll i maj 2024. 

Hon bor i en annan stad nu, men jag är glad att hon är i min periferi igen. Jag är glad att jag skrev. Jag är glad att hon sålde lådor med precis rätt mått för våra garderobshyllor.

Allt jag ville göra i april

Då har även april kommit och gått. Jag skrev ju en lista om vad jag ville hitta på i april, eller snarare, vad jag såg fram emot. Ni har ju fått följa det löpande, men ändå – hur gick det med allt?

1. Fira födelsedag
Ja, födelsedagen firades. Inte en, två, tre, utan fyra gånger. Fem, beroende på hur man räknar. Och allt gick ju jättebra! Det levde upp till mina höga förväntningar, vilket är imponerande. Jag är ofta en sån person som har för höga förväntningar och blir besviken. Men allt kändes bra.

2. Träffa släkt
Ja, detta infriades också. Hela släkten i vår lägenhet. Det var trevligt, men jag kanske inte kände att jag faktiskt hann träffa alla? Men det var lyckat ändå, får jag väl säga. 

3. Valborg
Ja, valborg gick också av stapeln, det fick ni ju läsa om igår. Ett väldigt stream of consciousness-inlägg tbh. Valborg blev också bra! Haha vad bra utvärdering. Allt gick bra. 

4. Promenader
Jag hade ju skadat foten i början av april och drömde om att kunna röra mig fritt genom staden. Mycket riktigt. Foten slutade göra ont och jag och S har strosat i Slottsparken många aprilkvällar. Varje gång tjatar jag – tänk att vi bor så nära en så här vacker plats. Det är otroligt. 

5. Vara värd
Oj, ja värdskapet är definitivt något som präglat april. Först var det parmiddag med kompisar, sen mina tre kollegor, sen kompisgänget för att fira min födelsedag, och sen hela släkten. Jag har lärt mig att det är mysigt att ställa upp bord i kontoret och göra det till matsal. Jag har lärt mig baka smörgåstårta till 20 pers. Jag har bekräftat att gazpacho är det godaste som finns och faktiskt väldigt trevligt som bjudmat. Jag fick äntligen kläm på rispappersdumplings. Älskar att vara värd! 

6. Piffa lägenheten
Mm, visst. Lägenheten har blivit lite piffad. Kanske inte så ambitiöst som jag tänkte. Men vi har den nya fåtöljen, och det nya skoskåpet, och jag har satt upp en tavla. Jag har fått massor av blommor och nya krukväxter som nu knappt får plats. Men det räknas väl som piff. 

7. Second hand
Jag ville köpa inredningsgrejor second hand. Check, I guess? Köpte jättesöta små koppar på Björkå att servera efterrätt i när kollegorna var på besök. Även fina coupeglas för 10 kr styck. Fåtöljen och skoskåpet kan väl räknas som second hand, eftersom båda var från Marketplace. Sen har jag fått lite arvegods från morfar, och jag fick en fin mässingsljusstake i second hand av en kompis. Sen köpte jag en löparjacka för 50 kr på Vinted. 

Long story short – ja, det har blivit många second hand-inköp denna månaden. Inte sådana som var på min lista, men mycket jag är nöjd med. Behövde dock inte anstränga mig för att handla second hand, det gör jag ju oavsett ändå. Yup jag är en präktig jävel som följer min moral osv osv.

8. Ramslök
Jag var taggad på att plocka ramslök. Sagt och gjort, jag begav mig till Julia Tuvessons ramslöksställe inte bara en, utan två gånger. Gratis är gott! 

9. Se dokumentärer
Haha, nej. Rakt av nej. Har jag ens kollat på TV på hela april? Det känns inte så.  

10. Pussla
Ja, pusselbordet har fått stå framme. Är pusslandet det som håller mig någorlunda lugn nuförtiden? Kanske. Det är så sjukt terapeutiskt.

Vi får se om det kommer en lista med vad jag vill hitta på i maj. Just nu känner jag att jag kanske inte behöver hitta på så mycket? Vill bara fortsätta gå promenader, pussla, träna, laga mat, äta ute ibland och träffa kompisar. 

April gick fort, och jag har mått dåligt över vissa saker, men vilken underbar månad det var. Mycket guldkant. Och som jag tjatat om – sol varma vindar grönska rapsfält och doften av körsbärsblom, det är lättare att leva nu.

Valborg och första maj

I tisdags var det valborg. Konstig dag för valborg, en tisdag. Det är första gången jag har jobbat på valborg. 

Det var lite störigt. Jag delade morgontåg med färgglada ungdomar med brassestolar och kylväskor som gick av i Lund. Jag var avundsjuk. 

Jag kom till kontoret, stuvade vinet och ölen i en gömd låda i kylen, och väntade ut dagen. Solen strålade utanför. Jag åt rester av smörgåstårta till lunch. 

När klockan slog 16 var det nästan olidligt. Av en lycklig slump såg jag att mitt tåg var inställt – en utmärkt ursäkt att gå tidigare till ett tidigare tåg. Inte för att det var någon chef där som hade märkt eller brytt sig. 

Jag satte mig alltså på ett halvtomt Pågatåg i riktning mot epicentret Lund. Jag bättrade på min orangea ögonskugga och klistrade små stenar runt ögonen. Det satt fyra ungdomar några rader bort från mig. De skvallrade satan om skolan, klasskompisar, förkrökssällskap och gud vet vad. Men jag har aldrig hört så empatiskt skvaller någonsin? De skvallrade om hur talangfulla personer i deras klass var, och hur de måste hjälpas åt att säga till nästa gång X och Y är taskiga mot Z. “Asså det är så ledsamt att de pratar med honom så!” “Asså jag vet! Han är ju liksom… han menar inget illa? Och han är så sjukt kreativ och duktig. Har ni hört honom sjunga?” “Fan asså, vi måste säga något nästa gång” “Ja det får vi göra!”. “Men asså vad tyckte ni om när Mira och Ella sjöng?” “Skojar du! Jag ville typ säga något till dem men asså det fanns inte ord att säga hur bra det var? Det hade varit så fattigt liksom. Jag ville bara ställa mig upp och gråta så de skulle fatta hur duktiga de är!” Det finns nog hopp för gen Z ändå. 

Sen äntligen var jag i Lund. Jag väntade på S som skulle komma med spårvagnen. Såg en gammal kursare gå förbi, hon pratade i telefon, hon såg inte mig. Jag stod länge och följde henne med blicken, vi var väldigt nära en termin. Jag hatade mig själv för att jag är en sån som bara står och stirrar när någon jag känner, och tycker om, går förbi. Men hon pratade ju i telefon. Vips var hon utom synhåll och S var framme. Jag var hungrig så vi köpte varsin glass på Pressbyrån för halva priset. “Vad ska du ha? Jag bjuder.” sa jag till S. Wow, hjälte, när det är halva priset. I know. Jag tog en Strawberry White och skickade en bild till min kollega, vår receptionist, för vi hade pratat om att det är en jävligt stabil glass. 

Det blåste men det blåste varmt. Vi gick hem till Mattias. Vi bar hans grill och högtalare ner till parken nedanför honom. Den var redan strösslad med glada studenter. Jag var lycklig, det fanns ingenstans jag hellre ville vara. 

De andra kom (efter att först ha gått till en annan gräsplätt, att avtala möte i “parken” är lite väl vagt kanske) och vi rantade och skrattade och grillade korv och drack vin. Bla bla bla. Vänner är livet och så vidare. Sen gick vi till O och Ls lägenhet för L frös och så satt vi där till midnatt. Os militärkompisar kom och vi körde piccolo och jag älskar främlingar. De gick och Mattias gick och det var dags för oss att gå också. Jag och S fick bråttom till tåget sen så vi fick springa på Lunds kullersten. 

Jag somnade på tåget. Väl framme vid triangeln tjatar jag på S att låta mig skjutsa honom på cykeln så vi kan komma hem fortare. Rama, som vi säger på skånska. “Låt mig rama dig, snälla.” “Nej det är ingen bra idé.” “Jag är så himla duktig på att skjutsa! Det kommer gå så bra. Om det känns minsta otryggt så stannar vi.” 

Han hoppade på och jag cyklade oss hela vägen hem så otroligt stabilt. 

Jaja somnade sekunden huvudet nuddade kudden osv. Vaknade stressad vid 6 dagen efter. Har jag försovit mig, är det helg, vad fan händer? Men nej vi var ju lediga. 

Ännu en strålande dag. Alldeles för strålande för att bara kunna vara bakis framför TVn med gott samvete. Tyvärr. Så jag tvingade S att följa med ut till gatuköket. Jag köpte en halloumirulle, han en tunnbrödrulle, så gick vi till Slottsparken och hängde där på en picknickfilt. 

Jag hade gärna frågat våra grannkompisar om de ville hänga med, jag misstänkte att de inte hade några planer. Men jag känner att jag har frågat dem så många gånger, fått ett nej, och inget motfråga. Det är så deppigt. Man orkar inte fråga mer efter ett tag. 

Men men. Vi fick lite sol, jag fick gå barbent i en sommarklänning och det var en fin inledning på maj. Efter någon timme gick vi hem. Jag pusslade och sen var första maj över. 

Och idag var jag på en jobbintervju. Jag kom hem och kände mig tom. Jag vill så mycket och det händer så lite. Det var väl inte att intervjun gick dåligt, men jag känner väl innerst inne att det inte är för mig. Det är inte vad jag vill. Det betyder att ett nytt jobb är långt bort. 

Något som är nära är helgen, men den är också tom. För jag orkar som sagt inte fråga våra kompisar en gång till och få nej. Jag måste få bekräftelse tillbaka för att orka. Så, det känns tomt.

Knopparna brister, osv. Jag är så glad att våren är här. Men. När solen skiner måste man fylla upp tiden med unn. Jag gör gärna det. Men min kapacitet för det verkar större än våra vänners. Min kapacitet är ofta större än S. Och jag har tänkt att allt är annorlunda nu när vi bor i Malmö, det är ju en sommarstad mycket mer än Lund. Och ja, det är annorlunda, stranden är bara en promenad bort, men det är nog inte avståndet som varit det stora hindret. 

Men jag ska inte klaga, jag fick en fin valborg, jag kan leva på det ett tag. Älskade valborg.

Kalaset

Igår, söndag, hade jag kalas. 28, det är en konstig ålder att skapa uppståndelse kring. Men jag kan inte minnas att jag firade med släkten vare sig för 25 eller examen. Och med två begravningar på kort tid ville jag samla alla kring något glatt. Jag vill inte att vi tappar varandra. 

Så jag spenderade helgen med kalasprepp. Ställde upp extrabord, räknade stolar, bestick, tallrikar och portioner. Jag cyklade till Djupadal och plockade ramslök. Det var sol och fågelkvitter och grönska och lugn och det gjorde gott. Jag kom hem och gjorde smörgåstårta som jag dekorerade vackert. Fylld med färskpotatis, kronärtskocka, ramslök, brynt smör och västerbottensost, toppad med rädisor, vindruvor, gurka, tångrom, ramslöksmajonnäs och ärtskott. Det blev fint. Faktum är att jag nog aldrig har skapat något så vackert i matväg. 

Jag kände mig tafatt över att ha alla i lägenheten. Det var trångt men det blev bra. Min avlidna mormors man gick sist av alla, han fick både smörgåstårta och citronkladdkaka med sig hem. 

Jag och S var mörbultade. Han behövde laga fika till jobbet, så det var bara att ställa sig i köket igen. Jag gick över till våra vänner tillika grannar för att låna en extra brödform. Det var skymning och milt i luften, det blåste men det var inte ens vårvind, det var sommarvind. 

Måndag morgon och solen skiner. Jag bär solglasögon på tåget och utanför är allt gyllene och grönskande. Rapsfälten börjar slå ut i gult. Vi väntar inte på våren längre, den är här och det är lättare att andas. 

Tårtorna i säkert förvar i skafferiet

Ett kärleksbrev till Lilla J

Det är hösten 2016 och jag är 20 år gammal. Jag festar varje vecka, ofta flera gånger, och vaknar morgonen efter i skam och bakfylla. Snart kommer nästa fest och nya människor och allt börjar om, vecka efter vecka och månad efter månad. 

Jag följer Little Jinder på Snapchat. Om jag har ångest för mina egna hemska fyllestories behöver jag bara bläddra genom hennes. Hennes fester är alltid mer redlösa än mina. Det är det enda som kan dämpa ångesten. Hon är pinsam och gränslös och min största beundran. Hon är stökig men jag älskar henne, då kanske samma kan gälla för mig. 

Jag kan alla hennes låtar utantill.

Jag tonar håret rosa.  

Jag handlar på Beyond Retro och undrar: vad hade J valt? 

När hon gråter till Lisa Ekdahl i Så mycket bättre gråter jag också.

Jag köper Allting suger på vinyl trots att jag är student och utfattig. 

Allt känns ok när hon sätter ord på det. Skammen, längtan, njutningen, lyckan och sorgen.

Efter hennes Hejdå-tour 2018 tappade jag kontakten med henne. Hon försvann från Instagram. Jag trodde på henne när hon sa att artisten Little Jinder var död. När jag lyssnade var det nostalgiskt, inte samtida. Jag var inte lika stökig längre, jag behövde inte hennes ord som tröst, det var ett naturligt slut. Jag sörjde och släppte. 

Gnistan flammade upp över en dag när hon spelade på Lollapalooza 2022, året hon släppte Salta diamanter. En skiva som inte talade till mig just då. Hon är ju synt, inte gitarr. Men det var ändå Little Jinder, det fanns inget universum där jag skulle missa hennes spelning på Lollapalooza. 

Och allt kom tillbaks. Hon stod på scenen, jag satt på gräset, musiken slog rätt i luften. Hon sjöng Random folk och även om jag var glad så grät och grät och grät jag. Det var rosor på hennes mickstativ.

Nu har hon släppt nya albumet romantik på svenska. Först tänkte jag: fint, good for her. Vid tredje genomlyssningen insåg jag: där är hon ju. Tillbaka. Den sköra, längtande, nakna, intelligenta. Jag klunkar hennes ord som vatten. Jag lyssnar om och om och om igen. 

bländar mina sorger du är hela min scen

kan vara en karta visa vägen om du glömt vart du ska 
jag kan varje gata du är min stad 

Hon har växt upp och får även det vuxna att kännas ok. Nytt år annan färg samma sorger. Åtta år senare och hon är fortfarande mitt bästa botemedel mot skammen. Skammen över att vara människa och tjej och vilsen och pinsam och stökig. 

Hon ber till Amy, jag ber till Lilla J.

Alltid nån som minns
Nåt dumt som jag sagt
Det kom från hjärtat
En jättetom plats
Ingen får stanna där
För ensam är stark
Men allt som ni frågar om
Fylla och kaos

Verkar som hela Sverige
E gjort av glas
Döljer min tomhet
Bakom mycket kajal
Dom ba
Du e så stökig, men ja
Jag vet en till som var
Typ likadan

Jag ber till Amy
Jag vet att hon vakar över mig
Jag sluta tro för längesen
Men jag vill tro på kärleken igen

Jag vill sluta alltid satsa
Allting på svart
Jag vill sluta glömma
Vad jag gjort varje natt
Jag vill sluta känna att
Ensam är stark
Jag vill inte sluta som dig
Back to black

Andra och tredje firandet

Igårkväll (söndag) satte jag mig i vår nya fåtölj. Jag tog fram mobilen och skrev i anteckningar hur tacksam jag är över allt. Allt, så svepande. Men faktiskt.

Andra firandet 

Som jag skrev i förra inlägget så möttes jag av uppvaktning av kollegor på jobb i fredags. Det fick dagen att gå fortare. 

På tåget hem stötte jag på Felicia igen. Jag bjöd inte ut henne, men vi satt mitt emot varandra och pratade hela tågresan medan åkrarna ven förbi utanför. Vi töter med all säkerhet på varandra igen. 

Jag hann hem om innan restaurangen. Jag gjorde mig fin, lyssnade på musik och drack vin. Jag och S cyklade till Kin Long i bitande vind, men jag brydde mig inte om vädret. Jag beställde cava medan vi väntade på familjen. När de kom var jag alldeles bubblig och stämningen var god. Efter maten föreslog jag minigolf och familjen tog en bolt, jag och S hoppade på cyklarna, vi cyklade förbi Klang market där det spelades Din tid kommer på uteserveringen och det kändes filmiskt. Minigolf var kul, men mamma blev sur på pappa, och jag var livrädd att pappa skulle bli arg på sällskapet bakom oss, som var odrägligt högljudda, men inte menade illa. Hursomhelst vann såklart S. En av de odrägliga killarna erbjöd sig ta en gruppbild på oss och således var kvällen förevigad. Vi cyklade hem i isblåsten. Det var midnatt och jag duschade varmt, för jag ville sova med upptvinnat hår för att ha lockar till lördagen. 

Jag vaknade ren och och lockig och nöjd, men något med familjen gör att även lyckade kvällar kommer med en känsla av otillräcklighet. Som det ofta blir med föräldrar, kanske. Borde jag betalat för maten eller valt något billigare, fick jag för fina presenter, borde vi skippat minigolfen, var mamma för trött? 

Men det var trevligt och jag tror alla var glada och nöjda, bara lite fattigare på min bekostnad. 

Tredje firandet 

Lördagen började med strålande sol. Det enda på agendan var promenad, handla, städa, göra sig fin, fest. En drömlördag. 

Jag köpte cava och dukade fint i kontoret. Jag använde ett midnattsblått lakan som bordsduk, ställde fram vinglas, guldiga servetter och morfars gamla mässingsljusstakar. Jag gjorde mig fin och lyssnade på musik och drack en longdrink. Jag stod i köket och hann förbereda maten i lugn och ro. 

Det ringde på dörren och vännerna staplade in i hallen. Jag serverade fördrink efter fördrink och kände hjärtat svälla över att ha dem där i vardagsrummet. Vi åt pizza och drack vin, i ljuset av tända ljus och discolampa. Luften vibrerade. 

Vi tog bussen in till stan (hela världen är så underbar) och sjöng karaoke på Camping bar. Det är något med det kompisgänget som känns så kravlöst för mig, jag som annars upplever osynliga, påhittade krav från alla håll och kanter i mitt liv. Jag var så glad att sitta där och se dem sjunga. Jag behövde inte välja låtar. Jag kände mig så kär i S över hur roligt han tycker det är med karaoke. Han sjöng mest entusiastiskt av alla. 

Vi begav oss ut på torget. Kvällens enda tagg: ingen ville ut och dansa. Jag var besviken. Men vi gick till Lion Bar och det var festlig musik och S beställde ett glas bubbel till mig och jag kände att det ändå gick an. När tolvslaget kom sjöng alla för mig. 

De andra skulle ta tåget till Lund så vi skiljdes åt vid lilla torg. Vi ses på valborg! skrek jag för jag behövde veta att vi skulle ses igen snart, annars hade jag gått under. 

Jag och S gick genom stan, vi bor ju i stan nu, vi behövde inte ta ett tåg eller en buss eller ens cykla. Vid bron mellan kyrkogården och slottsparken fick jag ett main character moment, jag kände mig så överväldigad av hur pittoreskt allt var just den där natten, med S, på en stenbro, en stilla natt, i ljuset av gatulyktor, folktomt. 

Precis när jag skriver detta lyssnar jag på Håkan, Gårdakvarnar och skit, fint och passande. Är i en Håkan-fas. 

Så många broar jag bränt,
ingen tog mig riktigt över, nej
men jag går inte isär
när jag går med dig

Födelsedagen 

Jag vaknade inte bakis, men trött och av en mardröm. S låg fortfarande och sov bredvid mig. Jag väntade på att han skulle vakna. 

Han vaknade och pinnade iväg för att handla. Han insisterade på lyxigare frukost än rostmackor. När han var iväg tassade jag runt i lägenheten, allt stod på paus, undantagstillstånd, för jag skulle ju lägga mig i sängen igen innan han kom hem. Frukost i sängen på födelsedagen är en tradition jag inte tummar på. På bordet i kontoret stod fortfarande efterrättsassietter och tomma cavaflaskor. Det var en solig morgon. 

Jag kröp ner igen under täcket, i mörkret i sovrummet. Snart kom S in, sjungandes, med frukostbricka och blommor. 

“Du säger ju att jag aldrig har köpt blommor till dig.” sa han när han sjungit klart. Han klappade mig på kinden och såg så glad ut. 

På dagen fick jag göra precis det jag ville: stänga ute världen, äta chips och se på TV. 

Jag glömde nästan att det var min faktiska födelsedag, eftersom jag blivit så firad i tre dagar redan. 

Det låg tillräckligt med magi över dagen för att jag skulle slippa söndagsångesten. 

Och sist på kvällen satte jag mig nyduschad i den mjuka fåtöljen och skrev en lång anteckning om hur tacksam jag är över allt. 

Mycket uppståndelse för 28. No regrets.

_{(och nästa vecka: kalas med 20+ gäster)}

Första firandet

Igår, torsdag, var första dagen av födelsedagsfirande. Jag hade bokat bord på Rau 18.00, 7 pers. 

Jag mötte motstånd på vägen. Signalfel i Lund. Tåget stannade i Kävlinge, ingen prognos för när det skulle kunna köra vidare. Paniken bubblade, klockan var 17.35, och Kävlinge ligger en bra bit från Malmö. Jag började kolla på att boka taxi, jag kunde ju inte vara fast i Kävlinge och missa mitt eget födelsedagsfirande. 

Jag letade med blicken efter människor som såg sympatiska ut. Jag är aldrig så ohämmad som när det är tågstopp, jag kan ta kontakt med vem som helst. Jag ser en tjej som jag vet pendlar samma sträcka som jag, hon var tillsammans med en kille som pluggade med S. Hon jobbar i samma byggnad som jag, vi har stått i samma hiss ibland men ingen av oss har sagt något. 

Jag går fram till henne. “Hej, var ska du? Hur tänker du kring den här röran?” 

Hon blir lite skärrad. “Jag ska till Malmö, ja jag vet inte, det kanske börjar rulla härifrån snart, hoppas jag.” 

“Haha sorry, men minns du vem jag är? Jag är ju tillsammans med S som pluggade med D.” 

“Ja, just det, hej!” 

“Jag har sett dig på tågen ibland, och i hissen, sorry att jag inte sagt hej! Jag funderar på att ta taxi om det skiter sig här. Vi kan dela kanske.” 

Så fortlöpte samtalet. Hon hade tydligen precis gjort slut med sin kille, efter 7 år. Då för 7 år sedan försökte en kompis para ihop mig med honom, D, men han verkade inte intresserad. Antagligen för att han redan börjat träffa tjejen jag hade sällskap med på tåget, Felicia. I samma veva, och i samma kompisgäng, träffade jag ju sen S. 

Tåget rullade till slut och jag avbokade taxin. Felicia berättade att hon flytt Helsingborg, där hon bodde med D, till en hyreslägenhet med balkong i Västra Hamnen i Malmö. Hon har börjat odla på balkongen och ser fram emot att lapa morgonsol där. Hon sa att ett symptom av breakupen är att hon anmält sig till Göteborgsvarvet, så ikväll skulle hon löpträna. Hon frågade om jag visste några bra loppisar i Malmö, hon gillar nämligen att upcycla gamla möbler. 

Vi kom fram till Malmö och jag sprang till bussen, hon gick hem till sin lägenhet, balkongodling och löpträning. 

Jag klarade mig med en halvtimmes försening till middagen. Jag blev uppvaktad och jag gillar nog att bli det, ändå. Servitören sa “grattis” flera gånger. Han sa han kunde två ord på svenska, “grattis” och “strålande”. Det räcker ganska långt. 

Imorse möttes jag av presenter och sång från kollegor. Folk kommer fram och säger grattis på födelsedagen och jag får nervöst ursäkta mig över att jag egentligen fyller år på söndag. Ikväll firar jag med familjen. Imorgon blir det karaoke med nästa kompisgäng. På söndag, dagen jag faktiskt fyller år, kommer jag nog bara ligga bakis i soffan och äta chips. 

Nästa gång jag stöter på Felicia i hissen eller på tåget kanske jag frågar henne om hon vill gå på loppis eller dricka ett glas vin. 

Jag ångrar inte att jag skapat uppståndelse över min födelsedag (än). 

Jag känner mig tacksam över alla i mitt liv och att allt blev som det blev. 

Ett år en evighet en skärva av tid eller vad var det Julia Eriksson skrev.

Jag vill berätta

Igår sprang jag utan smärta i foten och jag är så glad över det. Jag sprang intervaller, 1 minut spring och 1,5 minut gång. Min plan är att göra detta en gång i veckan för att vänja kroppen. 

Ibland ser jag en snygg tjej med cool stil på stan och jag tänker: är det Sardellen? Har en väldigt tydlig bild av henne i mitt inre, men det är nog inte alls så hon ser ut. 

Jag har bjudit hela släkten till kalas och typ alla kan komma. Nu vet jag inte riktigt hur vi ska få plats. 

Det finns inga jobb att söka just nu. När ska det rassla till? 

Idag har jag experimenterat med min stil. Jag har på mig en av mammas gamla Ralph Lauren-skjortor, den har en ganska feminin slim fit och jag brukar ha mer luftiga skjortor. Till det fluffigt hår, nytrimmad lugg och röda läppar. Känner mig stilren, men jag vet inte om jag riktigt kan bära upp klassiskt. 

Vi köpte ju en fåtölj för några helger sedan. Det är Strandmon från IKEA i grön sammet. Den står nu i kontoret. Den är stor och tar mycket plats. När vi köpte den undrade jag vad fan vi gjort, den skulle ju aldrig komma till användning och tar upp halva rummet. Men den är så oerhört bekväm, vi båda har suttit där massor sen den kom hem. Kvällarna spenderas numera i kontoret och inte framför TVn: S kodar på sin dator (ingen aning om vad), jag pusslar vid pusselbordet eller sitter i fåtöljen och skrollar. När hjärnan är med på banan igen kanske jag kommer sitta där och läsa. 

Ikväll ska jag laga tacopaj, recept från undertian. Belugalinser och pajdeg är redan preppad. Mina kvällsaktiviteter är numera något begränsade, eftersom jag inte kan träna för mycket (jag bara skadar mig), min hjärna pallar inte läsning, jag har inte lust att titta på TV, och det är bara tråkiga delar kvar på pusslet. Men matprepp är roligt. 

Vi har tre ekonomipraktikanter nu på jobb. Det är kaos. Jag orkar inte riktigt lära känna dem, om jag ska vara ärlig. Igår åt jag lunch själv, under förevändningen att jag ville sitta ute på terrassen, och det ville inte de andra. No hard feelings. Det var underbart med en ensamlunch i sol och havsbris. 

Snart födelsedag. Jag anstränger mig för att chilla (lol). Inga förväntningar. Allt löser sig. Så länge jag får hänga med folk jag bryr mig om så blir allt bra. Har varit ganska lugn förutom nervsammanbrottet i måndags när jag insåg att det inte fanns några tider kvar till karaoke. 

På tåget imorse stod vi still jämte ett korsande Pågatåg. Jag fick ett svall av ömhet över att vi alla bara är människor som rör sig genom världen varje dag, till jobb till skola till läkare till väninnor och arbetsintervjuer. Vi skapar våra egna små fack i tillvaron och spinner trådar mellan dem, ibland tittar vi upp och ler mot någon annan som rör sig längs sin egna tunna tråd. Jag vill bara att alla ska vilja andra väl.

Efter middagen

Middagen gick bra! 

Det är svårt att mäta framgång utan att ha satt upp några mätbara mål, men jag får ändå säga att det gick bra. Komplimangerna haglade och även om det bara var för att de ville vara vänliga så kändes det bra. Jag kommer inte att omvända någon att bli vegetarian, sälja bilen och köpa lägenhet i Malmö, men jag har nog fått upp deras ögon för att veg kan vara gott, och Malmö kan vara värt pendlingen. Ena kollegan frågade faktiskt om recept till flera av rätterna, det är ju ett gott tecken. Det var första gången hon åt tofu, bara en sån sak! Den andra kände ingen smak pga post-covid, men hon var imponerad att hennes mage inte ballade ur, som av all laktos hon brukar äta. Haha.

Betydde de allt? Nja. I slutändan var det ett trevligt sätt att spendera en fredagkväll. Det var roligt att konceptualisera och aktualisera en satsig matplan för kvällen. Men at the end of the day var det bara en AW med tre kollegor. Det var inte världsomvälvande. 

För det är ju måndag igen och allt är likadant som alla andra måndagar. Av någon anledning har det sköljt nervositetskänslor genom kroppen hela dagen. Jag är nog spänd inför allt födelsedagsfirande som väntar i veckan. Det är kluvet det där, att fira födelsedag.

Mer om det i veckan. Min sista vecka som 27. 

Vad tyckte ni om att jag helt okommenterat lade upp bilder i förra inlägget? Var det skärrande eller givande? Hoppas ni gillade, för här kommer fler.

Skummet blev bra. Körsbäret skulle egentligen balansera på kanten på en tandpetare men skummet var väl för oemotståndligt.

En andra fördrink och prepp.

Finito och det blev ganska fint, framförallt var dumplingsen sanslöst goda om jag får säga det själv.

Gölligt

Lugnet efter stormen. Jag drack ett till glas rödvin, lyssnade på musik och åt chips.